Tom har skickat ett sms. Det står att han ska komma inom en timme. Vi ska vara barnvakt för morsan ska ut.

Morsan sjunger på ”Oh Sussie” vilket är hennes favoritlåt. Hon är glad för hon ska ut på puben, där hon dricker tills plånboken är tom, för att sedan komma hem med någon äcklig gammal gubbe som hon hoppar i säng med. Sedan klagar hon på mig för att hon inte har några stålar. Jag älskar min mamma, det gör jag, men ibland är det nog! Fast jag säger aldrig någonting om det.

Min lillasyster Lilja sitter i min säng och bläddrar igenom sin nya bok som hon fick av mig och Tom i födelsedagspresent. Jag kan inte sluta fastna för de där klara, glada blå ögonen. Lilja vet inte alls hur hon har det, och jag hoppas att hon aldrig kommer att förstå hur hennes barndom egentligen såg ut.

Jag lägger undan min utslitna blå dagbok som jag har skrivit i sedan jag var nio år och sätter mig bredvid Lilja.

–     Bok! Säger Lilja och lägger fram boken i mitt knä. Boken handlar om Mumintrollet och jag fastnar för de glada ljusa färgerna och hur bilderna glatt är formade.

Morsan kommer in i mitt rum med två klänningar i händerna.

–     Vilken klänning ska jag ha?

Den ena är röd med mörka rosor och den andra är helt svart.

–     Den röda... svarar jag tyst och tittar ner i boken igen och morsan försvinner ut ur rummet.

Lilja börjar snart gnälla om att hon är hungrig och när vi går ut i köket står morsan vid spisen och röker. Jag blir så arg inombords att jag nästan får tårar i ögonen, Hur kan hon vara så dum?

När morsan fått reda på att hon var med barn så slutade hon både röka och dricka. Det var på den tiden då hon var mycket gladare och älskade att umgås med mig. Men för ett halvår sen så började det igen. Jag vågar nog inte säga något till henne i och med att jag inte vet hur hon skulle reagera.

Jag sätter ner Lilja i hennes stol och drar upp tröjärmarna.

–     Vad säger du om fiskbullar?

Lilja nickar snabbt och klappar med händerna några gånger.

Medan jag sätter på riset ringer det på dörren. Morsan går och öppnar och jag misstänker att det inte kan vara Tom, han skulle ju inte komma förrän om en halvtimme.

Jag hade rätt, det är någon kompis till mamma som kommer. Jag har bara träffat henne några gånger och när hon går förbi köket hälsar hon inte ens.

Lilja blir rastlös och ropar efter mamma, men hon kommer inte. Jag tar upp henne i famnen och börjar hälla upp fiskbullarna. Sedan låter jag Lilja slicka av skeden. Fiskbullar är det bästa hon vet!

Snart ropar mamma på mig och ber om att få låna pengar. Jag visste det, hon behöver alltid låna pengar när hon ska ut. Hon har sin egen skitlön, men måste ta av mig ändå. Om jag inte ger med mig kommer hon bli sur och börja klaga på att jag får bo hemma fast jag är tjugo. Gratis!

Tre år nu har jag fått stått ut med mitt jobb som städerska. Jag började redan när jag var sexton eftersom jag hoppade av skolan i första ring. Lönen är inte mycket att skryta med, men det räcker till mat och kläder, och till saker som Lilja behöver.

Några få gånger har jag fått fråga Tom ifall han kan lägga ut, men jag har aldrig betalat tillbaka. Han har då sagt att det inte varit något problem. Det är två år mellan oss och han jobbar på en bilfirma som hans pappa äger.

Jag lämnar i alla fall över två hundralappar till mamma och hör sedan att riset kokar över och skyndar mig tillbaka till köket.

Inom tio minuter har mamma och kompisen gått och maten är klar. Jag lyssnar spänt när portdörren slås upp och när trappstegen blir allt ljudligare. Men sen försvinner de uppåt och det är aldrig Tom som kommer. Den senaste tiden har jag tänkt ganska mycket på om Tom kommer att lämna, för att han inte orkar med allt med Lilja och morsan. Han vet allt! Tre och ett halvt år så han var med på den tiden även innan Lilja föddes. Ibland känns det som att det är han som försörjer oss alla...

Nu ringer det på dörren och jag skyndade mig ut och möter en blöt Tom. Han är utmattad och andas häftigt.

–     Kom! Packa dina saker och ta med Lilja! Vi ska härifrån!